Gervais gör det dråpliga till konst

Varför har ingen berättat för mig att SVT visar en produktion av Ricky Gervais? Den höll på att gå mig helt förbi och utan den hade hösten varit bra mycket tråkigare. Life's too short är en fejkdokumentär som handlar om en dvärg, Warvick Davis, som låter ett filmteam följa honom. En misslyckad medelålders man är huvudrollen, precis som i Extras och i the Office.

Har man sett tidigare produktioner av Gervais förstår man att han kommer ta upp saker som vi andra inte ens vågat tänka. Det är inte PK, det är Gervais. Bara han kan komma på tanken att låta en medelålders korväxt man klä ut sig till groda och hoppa upp för trapporna. Han driver med våra fördomar och det känns så skönt att kunna skratta åt hur fördomsfull man är.

I december kommer Gervais globen, jag har köpt biljetter, mina förväntningar är skyhöga och jag kommer inte att bli besviken.

Jag och mina matlagningsprogram

Jag är en sucker för matlagningsprogram. Av någon anledning tröttnar jag inte på att se så väl amatörkockar som professionella kockar laga mat. Jag vet inte riktigt vad som är tjusningen, men jag kan lätt konstatera att jag inte är ensam.

Kockarnas kamp följer jag motvilligt. Kan inte förstå det märkliga upplägget. Man har samlat några av Sveriges bästa kockar och låter dem tävla i grenar som skala potatis, pochera ägg och stoppa korv. Mycket märkligt. Dels att dess kockar väljer att ställa upp på ett tävlingsprogram som inte har matlagning i fokus (i alla fall inte att komponera kompletta måltider) och märkligt att TV4 inte väljer att göra något mer vettigt av det.

Det är inte intressant att se vem som kan stoppa korv snabbast, det är intressant att se dessa kockar utöva sitt hantverk men det få vi knappt se. Varför inte istället låta dem slänga ihop en måltid med begränsade antal varor (så som de flesta av oss får göra när vi inte hinner eller orkar handla) eller göra en pannkakstårta som ett gäng barn får betygsätta. Som vanligt väljer TV4 de lättaste upplägget som inte kräver någon fantasi och som är en lam blandning av Stjärnor på slottet och Sveriges mästerkock.

När Pär Lärnström frågar Paul Svensson vad han tar med sig med sig efter den här tävlingen, vill man bara dra en pläd över sig.

En mörk film med trovärdiga skådespelare

Fy tusan vilken otäck film. Filmer ska beröra, de är en fantastisk känsla att gå ut från en biosalong och känna att man har blivit helt uppslukad av en film. När jag sitter hemma i min tv-soffa och ser Bullhead känner jag dock att det blir för mycket. Det är en välspelad film den känns grå och tung och karaktärerna känns trovärdiga. Det är rått och det är skrämmande. Det blir för mycket och jag väljer att inte se vidare.

Min usla tv-kväll

Efter att ha inlett fredagkvällen med en AW med kollegorna så begav jag mig hemåt för att äta middag och slänga mig i soffan. Helst vill jag göra det med lite bra fredagsunderhållning på TV, dessvärre har inte jag och SVT eller TV4 samma uppfattning om vad som bör visas på TV en tidig fredagkväll. Jag vet inte vad som är mest bekymrade; att TV4 fortfarande tror på ett program som X Factor. Ja, alla är skittrötta på talangjakter och självbelåtna jurymedlemmar som sitter och drygar sig. Eller att de inte begriper att Fångarna på fortet är skittrist, sen må det vara hur kul som helst att deltaga, (fråga Johannes Brost!). Men jag vill inte se det!!!

Skavlan känns så där... Har börjat tröttna på den mysige norrmannen. Doobidoo kan jag inte ens ta i min mun. Jag ställer allt mitt hopp till SVT:s fredagsbio, Stay. Eller min lokala videobutik.

Måttligt kul Your Sister's Sister

Om den här filmen hade visats på TV 4 en söndag kväll, istället för en mer traditionsenlig Wallander- film, hade jag varit mycket nöjd. Nu är läget annorlunda jag har valt att se denna film på bio och därmed är mina förväntningar högre ställda. En romantisk komedi har utlovats och det känns på något sätt både tryggt och trivsamt.

Your Sister's Sister har en trög start, vi förstår att den manlige huvudrollsinnhavaren har förlorat sin bror. Och hans kloka tjejkomips råder honom att åka ut till hennes hus på landet för att få lite tid för sig själv. Detta är ett fenomen som man ofta hör talas om i film men jag kan inte komma på någon i min bekanskapskrets som faktiskt rest ensam till en främmande stuga för att få tid för sig själv, fast det kanske inte hör hit....

Hursomhelst så blir han inte ensam i stugan, i så fall hade ju detta knappast varit en komedi. Av en ren slump råkar även kompisens syster vara där, för att även hon har en kris. Hur stora är oddsen att det skulle inträffa?! Det här dramatiken/komiken börjar.

Omdöme: Okej underhållning för stunden
Bästa sällskapet: tjejkompisarna



 

Grymt bra - det är bara förnamnet!

Jag var på bio i tisdags. Rent generellt ställer jag mig särskilt positiv till biobesök på tisdagar. Tisdag är helt klart en dag som kan behöva lite hjälp på traven och då känns ett biobesök som ett mycket bra alternativ. Jag gick och såg den franska komedin Det är bara förnamnet. Jag hade inga särskilda förväntningar på filmen hade läst att det handlade ett par som avslöjade sitt ofödde barns namn för sina släktingar och att det skapade konflikt, typ. Låter sådär kul.

Filmen var mycket mer än så. Det är en film i ett snabbt tempo med en ofta hetsig dialog som ofta driver med fördomar och stereotyper. Även karaktärerna i filmen är stereotyper, den intellektuelle pretentiösa som alltid bär manchester, vilket ju alla intellektuella gör. Den bankanställde som tjänar mycket pengar som har en dyr bil och är ytlig, den uppoffrande modern etc

Det som kommer ut av det här är en mycket underhållande, bitvis hysterisk film som får en att skratta högt i biosalongen. Precis när man trott sig räkna ut vart det bär hän tar handlingen en ny vändning. Det är ingen typisk feelgood film men attans vad glad man blir av att se något så här underhållande. Filmen är till sitt upplägg inte helt olik Carnage även om jag måste säga att det är frasmännen som drar det längsta strået den här gången.

Passar: den som vill skratta
Kan ses: med kompisar, pojkvän/flickvän eller mamma (innehåller inga pinsamma scener)
Aha upplevelse: fransmän har humor

Semestern är snart här!

Känner mig mycket otålig och vill att det ska vara lördag nu så att jag kan sätta mig på planet till New Delhi. Har aldrig varit i Indien tidigare men har alltid velat åka dit, och har höga förväntningar.

Tror att det kommer att blir så här:




Men i själva verket kanske det blir så här:

Midsommar i London

Imorgon bär det av till London. Staden som jag både älskar och som jag kan bli oerhört trött på. Jag älskar den för att den vibrerar, allt finns, allt går att göra, allting är möjligt. Jag blir irriterad för att allting tar lång tid och för att jag inte har råd att göra allting som jag skulle vilja göra. Dessutom blir jag ofta överväldigad av min egen litenhet, som blir så påfallande i en så stor stad. För London är stort och det är fullt av människor som är på väg. Och jag rycks med och vill vara en av dem och uppleva allt som de upplever och jag känner kanske för en stund att livet inte räcker till och den känslan får mig att känna mig levande.

Dalí och tiden

Jag var på Edsvik konsthall och såg deras utställning med Salvador Dalí. Jag kan inte så mycket om konst som jag skulle vilja men jag tycker om att gå att titta på utställningar för att få nya intryck och se allt märkligt som ställs ut. Ibland blir man inte alls berörd utan undrar mest hur konstnären tänkte och ibland tycker man att det är rent genialt (kanske inte så ofta som man skulle önska) och ibland, oftare än vad man önskar så nickar man plikttroget och säger jo det här är ju bra utan att riktigt kunna bedöma exakt vad det är som gör det så bra. En del konst kanske inte är så bra, eller i alla fall inte vacker i mina ögon, men det betyder ju inte att den inte kan ha ett intressant budskap, annan konst kanske är vacker men inte så mycket mer än så.

Av de bilder som jag sett på Dalí verkar han ha varit excentrisk, fast det kanske alla konstnärer är i viss utsträckning jag tycker också att han ser lekfull ut på bilderna. Många av Dalís konstverk anspelar på tiden. Det är människan som kommit på att man ska mäta tiden som vi gör, i timmar, minuter, dagar och år. Men nu känns det nästan som det är tiden som styr våra liv, det vi är mest intresserade av är att spara tid och att allt ska gå så fort som möjligt. Hur kom det sig att det blev så? Människor som inte är lika styrda av tiden som vi i väst, är de lyckliga? Eller behöver vi denna jakt för känna oss levande?

Vem går först i busskön?

Jag åker mycket buss och i busskön, precis som på de flesta andra platser, uppträder svenskar lugnt och städat. En sak som jag har funderat över är vem som har rätt gå först upp på bussen. Jag vill ogärna väcka ont blod med att tränga mig före dem som rättmätigt skulle gå före mig. Är det de som kom först till hållplatsen eller är det de som börjat bilda kö? Nu tycker jag att det känns lite som att både och gäller.

Inte kan det väl vara så att det inte finns några regler, är detta möjligt? En kal fläck på vår samhällskarta som annars är så full med regler och konventioner. 

Fotbolls EM har börjat!

Härligt fotbolls EM har börjat, det tycker jag verkligen! Jag kan egentligen inte särskilt mycket om fotboll, men jag gillar när det är stora arrangemang, att ryckas med. Jag brukar alltid försöka följa Sveriges matcher. Fotbolls EM är något som man pratar om med kollegorna på jobbet, i hemlighet önskar jag att jag hade bättre kunskaper så att jag skulle kunna bidra till diskussionerna.

Fotbolls EM är dessutom en utmärkt anledning att gå till en pub och skrika som en dåre och det är ett av få tillfällen som man pratar med främlingar på krogen (annat än i raggningssyfte förstås). Dessutom bjuder det på skandaler och spänning, och det är kul att få lite sånt från annat än såpor och "verkliga livet". För fotboll är bara på för nöjets skull, även om det kan vara lätt att glömma det....

Fransk filmfestival och obegriplig film

Kanske en smula överdrivet att säga att Curling var en obegriplig film, vi förstod ju en del av handlingen. Jag och mina kollegor som jag gick och såg filmen med. Fast vi var inte överens om hur man skulle tolka filmen och hur den egentligen slutade. Tror kanske att jag måste se om den vid ett senare tillfälle. Jag tycker att det är spännande att se lite annorlunda filmer som är lite smala och inte vänder sig till den breda publiken.

Lustigt det där. Vissa filmer stannar kvar en längre tid och andra har man svårt att komma ihåg att man ens har sett. Jag vet inte om det är ett mått i sig på hur bra filmen är, men att den lämnar ett spår efter sig är väl ses som någonting positivt?

Jag har i alla fall återupptäckt videobutiken Casablanca efter en sisådär 15 års uppehåll. Där finns det en hel massa film och dessutom kategoriserad på ett sätt som gör det mycket lätt att få en god överblick. När jag gick därifrån med två filmer i väskan hoppades jag nästan på en regnig sommar så att jag med gott samvete kan börja beta av deras sortiment.

Kitchen aid - perfekt lycka

Precis som alla andra letar jag efter det där lilla extra som ska göra lyckan total, det där som man alltid har letat efter. Och som man kanske flera gånger tror att man funnit för att sen inse att det inte räckte till. Den här gången är det annorlunda nu vet jag att jag har hittat rätt, att jag kan luta mig tillbaka och att mitt sökande är över för idag införskaffade jag en Kitchen Aid.

Alla som någon gång har sett ett matlagningsprogram, exempelvis Leila bakar vet att hemligheten bakom att lyckas i köket är att ha en Kitchen Aid. Och är man duktigt på att laga mat och lätt kan slänga ihop några macarons, cupcakes eller dylikt när man får oväntat eller väntat besök då är man sinnebilden för en lyckad person. De och några välartade barn och kanske en snygg man som står i hörnet och gör espresso till gästerna.

Nu har jag min Kitchen Aid så nu kan gästera komma och se mig stå och baka iförd min kofta från Odd Molly med mina ljusblå Hunter gummistövlar i hallen.

Hotell Marigold-brittisk feelgood

Jag känner mig lite luttrad efter en rad besvikelser på bio den senaste tiden. Filmerna har kanske inte varit direkt dåliga men de har heller inte levt upp till mina högt ställda förväntningar, förväntningar som byggs upp när man ser annonsen och antalet puss och klappor som filmen fått. När jag har kommit ut från salongen har jag snarare tänkt "jaha var det så den var". Därför var jag försiktigt optimistisk när jag gick och såg Hotell Marigold.

Filmen handlar om ett gäng äldre britter med Judi Dench i täten som flyttar till Indien av olika anledningar som inte är helt uppenbara från början. De flyttar alla in på hotell Marigold och försöker med varierad framgång anpassa sig till sitt nya liv i Indien. Man fattar tycke för karaktärerna som visserligen är lite av karikatyrer, men man behåller sitt intresse för filmen och vill se hur det. Ska den sura tanten förbli sur? Kommer den grälsjuka tanten fortsätta bråka med sin omgivning

Med en rad namnkunniga skådespelare och ett tema som föll mig i smaken, engelsmän som flyttar till Indien så blev jag inte besviken. Visst tog man en del enkla poäng som att engelsmän älskar sitt te och sina Hobnobs och att ingenting fungerar i Indien. Man driver med fördomar om äldre och hur vi i väst ser på våra gamla, vi vill helst att det ska flytta till ett annat land. Men jag tycker att filmen lyckades förmedla en känsla som gjorde mig glad.

Stockholm Marathon idag!

Dagens stora händelse är inte den brittiska drottningens 60 årsjubileum utan att Stockholm Marathon gick av stapeln. Det är något speciellt med att springa lopp, särskilt ett lopp med så många deltagare som Stockholm Marathon. Jag sprang inte detta år, det året jag sprang var det gassande sol, så långt ifrån de 6 grader, regn och blåst som löparna fick stå ut med idag.

Jag tittade på delar av tv-sändningen samtidigt som jag tränade på gymmet. Jag fick rysningar av att se löparna springa och komma i mål. Jag mindes hur det känns med publiken som står och tittar och hejar, känslan när man kommer in på stadion och vet att det snart är över. Man känner sig som en hjälte, som om man precis har gjort något stort. En magisk känsla som man bara vill ha mer av.

Nurse Jacke is back!

Äntligen!!! Som jag har väntat och hoppats på att Nurse Jackie skulle komma tillbaka. Sista avsnittet slutade dramatiskt med att hennes man och hennes bästa vän konfronterade henne om hennes knarkberoende. Observera att detta är en komedi. Och hittills har det känts som just en sådan men nu när hon fortsätter med sitt knarkande och ljugande så hoppas jag på att serien ska ta ny vändning. Dessvärre är jag rädd för att det inte kommer att bli så utan att vi kommer att få fortsätta se Jackie snorta piller och manipulera sin omgivning. Får se hur länge jag orkar följa eländet.

Jag ser dig

Det jag känner för att göra allra mest är att ge mig ut och springa och lyssna på Kents låt "Jag ser dig". Inte nödvändigtvis samtidigt, även om det så klart vore allra bäst. Jag har en romantiserad bild av löpning, tänker att det ska se ut precis som på film. Huvudpersonen ger sig ut på en snabb löptur för att rensa tankarna och under löpturen verkar det som att alla bitar faller på plats. Så vill jag att det ska fungera för mig också! Dessvärre stämmer inte min verklighet överens med filmen i mitt huvud, inte riktigt. Jag jobbar på det. Nu får jag istället nöja mig med att skruva på stereon på hög volym och lyssna på "Jag ser dig" och föreställa mig hur jag springer.

Besatt av en bok

Jag tänkte att jag skulle börja läsa en till bok av Haruki Murakami, har sedan tidigare läst Sputnik älskling som jag gillade. Har haft Kafka på stranden stående i bokhyllan en längre tid men inte kommit till skott. När jag såg att killen som kollade biljetter på spårvagnen bar på ett ex av boken så tänkte jag att det måste vara ett tecken. Sagt och gjort så började jag läsa idag, en vecka senare och nu är jag fast.

Jag kan inte släppa taget om boken. Jag sugs in i världen som Murakami beskriver och grips av en stark längtan att resa till Japan för att resa till de platser som namnges i boken.

Mest är inte alltid bäst!

Konstaterade jag efter att nästan ha tittat på ett helt avsnitt av melodifestivalen. Urk kanske är det så att vårt lilla land inte är tillräckligt stort för att ha fyra deltävlignar. Kanske har vi heller inte tillräckligt med duktiga programmledare. Det verkar inte heller som att det går bättre för Sverige i Eurovision bara för att vi låter med ljus och lykta söker igenom landet efter någon som kan fylla Carolas skor. Inte ens Carola lyckas ju särskilt bra längre. Nu känns det bara allt för uttjatat och gammalt.

One moment in time

Jag blev ledsen när jag förstod att Whitney Houston hade dött. När jag var barn så var hon en av de riktigt stora kvinnliga artisterna. Den tiden känns avlägsen nu och de senaste åren har skriverierna om henne mest handlat om hennes drogproblem. Jag tycker att det är sorgligt på så många sätt. Jag minns när jag som barn satte på hennes LP och skruvade upp volymen och lät hennes röst fylla hela rummet. Det gav mig rysningar och jag får samma känsla idag mer än tjugo år senare.