Jag blev ledsen när jag förstod att Whitney Houston hade dött. När jag var barn så var hon en av de riktigt stora kvinnliga artisterna. Den tiden känns avlägsen nu och de senaste åren har skriverierna om henne mest handlat om hennes drogproblem. Jag tycker att det är sorgligt på så många sätt. Jag minns när jag som barn satte på hennes LP och skruvade upp volymen och lät hennes röst fylla hela rummet. Det gav mig rysningar och jag får samma känsla idag mer än tjugo år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar