Midsommar i London

Imorgon bär det av till London. Staden som jag både älskar och som jag kan bli oerhört trött på. Jag älskar den för att den vibrerar, allt finns, allt går att göra, allting är möjligt. Jag blir irriterad för att allting tar lång tid och för att jag inte har råd att göra allting som jag skulle vilja göra. Dessutom blir jag ofta överväldigad av min egen litenhet, som blir så påfallande i en så stor stad. För London är stort och det är fullt av människor som är på väg. Och jag rycks med och vill vara en av dem och uppleva allt som de upplever och jag känner kanske för en stund att livet inte räcker till och den känslan får mig att känna mig levande.

Dalí och tiden

Jag var på Edsvik konsthall och såg deras utställning med Salvador Dalí. Jag kan inte så mycket om konst som jag skulle vilja men jag tycker om att gå att titta på utställningar för att få nya intryck och se allt märkligt som ställs ut. Ibland blir man inte alls berörd utan undrar mest hur konstnären tänkte och ibland tycker man att det är rent genialt (kanske inte så ofta som man skulle önska) och ibland, oftare än vad man önskar så nickar man plikttroget och säger jo det här är ju bra utan att riktigt kunna bedöma exakt vad det är som gör det så bra. En del konst kanske inte är så bra, eller i alla fall inte vacker i mina ögon, men det betyder ju inte att den inte kan ha ett intressant budskap, annan konst kanske är vacker men inte så mycket mer än så.

Av de bilder som jag sett på Dalí verkar han ha varit excentrisk, fast det kanske alla konstnärer är i viss utsträckning jag tycker också att han ser lekfull ut på bilderna. Många av Dalís konstverk anspelar på tiden. Det är människan som kommit på att man ska mäta tiden som vi gör, i timmar, minuter, dagar och år. Men nu känns det nästan som det är tiden som styr våra liv, det vi är mest intresserade av är att spara tid och att allt ska gå så fort som möjligt. Hur kom det sig att det blev så? Människor som inte är lika styrda av tiden som vi i väst, är de lyckliga? Eller behöver vi denna jakt för känna oss levande?

Vem går först i busskön?

Jag åker mycket buss och i busskön, precis som på de flesta andra platser, uppträder svenskar lugnt och städat. En sak som jag har funderat över är vem som har rätt gå först upp på bussen. Jag vill ogärna väcka ont blod med att tränga mig före dem som rättmätigt skulle gå före mig. Är det de som kom först till hållplatsen eller är det de som börjat bilda kö? Nu tycker jag att det känns lite som att både och gäller.

Inte kan det väl vara så att det inte finns några regler, är detta möjligt? En kal fläck på vår samhällskarta som annars är så full med regler och konventioner. 

Fotbolls EM har börjat!

Härligt fotbolls EM har börjat, det tycker jag verkligen! Jag kan egentligen inte särskilt mycket om fotboll, men jag gillar när det är stora arrangemang, att ryckas med. Jag brukar alltid försöka följa Sveriges matcher. Fotbolls EM är något som man pratar om med kollegorna på jobbet, i hemlighet önskar jag att jag hade bättre kunskaper så att jag skulle kunna bidra till diskussionerna.

Fotbolls EM är dessutom en utmärkt anledning att gå till en pub och skrika som en dåre och det är ett av få tillfällen som man pratar med främlingar på krogen (annat än i raggningssyfte förstås). Dessutom bjuder det på skandaler och spänning, och det är kul att få lite sånt från annat än såpor och "verkliga livet". För fotboll är bara på för nöjets skull, även om det kan vara lätt att glömma det....

Fransk filmfestival och obegriplig film

Kanske en smula överdrivet att säga att Curling var en obegriplig film, vi förstod ju en del av handlingen. Jag och mina kollegor som jag gick och såg filmen med. Fast vi var inte överens om hur man skulle tolka filmen och hur den egentligen slutade. Tror kanske att jag måste se om den vid ett senare tillfälle. Jag tycker att det är spännande att se lite annorlunda filmer som är lite smala och inte vänder sig till den breda publiken.

Lustigt det där. Vissa filmer stannar kvar en längre tid och andra har man svårt att komma ihåg att man ens har sett. Jag vet inte om det är ett mått i sig på hur bra filmen är, men att den lämnar ett spår efter sig är väl ses som någonting positivt?

Jag har i alla fall återupptäckt videobutiken Casablanca efter en sisådär 15 års uppehåll. Där finns det en hel massa film och dessutom kategoriserad på ett sätt som gör det mycket lätt att få en god överblick. När jag gick därifrån med två filmer i väskan hoppades jag nästan på en regnig sommar så att jag med gott samvete kan börja beta av deras sortiment.

Kitchen aid - perfekt lycka

Precis som alla andra letar jag efter det där lilla extra som ska göra lyckan total, det där som man alltid har letat efter. Och som man kanske flera gånger tror att man funnit för att sen inse att det inte räckte till. Den här gången är det annorlunda nu vet jag att jag har hittat rätt, att jag kan luta mig tillbaka och att mitt sökande är över för idag införskaffade jag en Kitchen Aid.

Alla som någon gång har sett ett matlagningsprogram, exempelvis Leila bakar vet att hemligheten bakom att lyckas i köket är att ha en Kitchen Aid. Och är man duktigt på att laga mat och lätt kan slänga ihop några macarons, cupcakes eller dylikt när man får oväntat eller väntat besök då är man sinnebilden för en lyckad person. De och några välartade barn och kanske en snygg man som står i hörnet och gör espresso till gästerna.

Nu har jag min Kitchen Aid så nu kan gästera komma och se mig stå och baka iförd min kofta från Odd Molly med mina ljusblå Hunter gummistövlar i hallen.

Hotell Marigold-brittisk feelgood

Jag känner mig lite luttrad efter en rad besvikelser på bio den senaste tiden. Filmerna har kanske inte varit direkt dåliga men de har heller inte levt upp till mina högt ställda förväntningar, förväntningar som byggs upp när man ser annonsen och antalet puss och klappor som filmen fått. När jag har kommit ut från salongen har jag snarare tänkt "jaha var det så den var". Därför var jag försiktigt optimistisk när jag gick och såg Hotell Marigold.

Filmen handlar om ett gäng äldre britter med Judi Dench i täten som flyttar till Indien av olika anledningar som inte är helt uppenbara från början. De flyttar alla in på hotell Marigold och försöker med varierad framgång anpassa sig till sitt nya liv i Indien. Man fattar tycke för karaktärerna som visserligen är lite av karikatyrer, men man behåller sitt intresse för filmen och vill se hur det. Ska den sura tanten förbli sur? Kommer den grälsjuka tanten fortsätta bråka med sin omgivning

Med en rad namnkunniga skådespelare och ett tema som föll mig i smaken, engelsmän som flyttar till Indien så blev jag inte besviken. Visst tog man en del enkla poäng som att engelsmän älskar sitt te och sina Hobnobs och att ingenting fungerar i Indien. Man driver med fördomar om äldre och hur vi i väst ser på våra gamla, vi vill helst att det ska flytta till ett annat land. Men jag tycker att filmen lyckades förmedla en känsla som gjorde mig glad.

Stockholm Marathon idag!

Dagens stora händelse är inte den brittiska drottningens 60 årsjubileum utan att Stockholm Marathon gick av stapeln. Det är något speciellt med att springa lopp, särskilt ett lopp med så många deltagare som Stockholm Marathon. Jag sprang inte detta år, det året jag sprang var det gassande sol, så långt ifrån de 6 grader, regn och blåst som löparna fick stå ut med idag.

Jag tittade på delar av tv-sändningen samtidigt som jag tränade på gymmet. Jag fick rysningar av att se löparna springa och komma i mål. Jag mindes hur det känns med publiken som står och tittar och hejar, känslan när man kommer in på stadion och vet att det snart är över. Man känner sig som en hjälte, som om man precis har gjort något stort. En magisk känsla som man bara vill ha mer av.